Translate

Telefon
Medborgarservice: 026-24 00 00

Besöksadress
Stadshuset: Odengatan 37, Sandviken

Postadress
Sandvikens Kommun, 811 80 SANDVIKEN

E-post
medborgarservice@sandviken.se

Öppettider
Vardagar 08.00-17.00

Sandvikens historik

Sandvikens kommun omfattar ett stort stycke av Gästrikland, från Kungsberg i norr till Gysinge i söder. 1971 sammanfördes de tidigare landskommunerna Järbo, Ovansjö, Årsunda, Österfärnebo, Storviks köping samt Sandvikens stad till en enda kommun - Sandviken. Gemensamt för hela området har bland annat varit järnets ekonomiska betydelse.

De första invånarna

De första människorna som lämnat spår efter sig var jägare och samlare. Deras boplatser låg vid den havsvik som då sträckte sig upp mot Järbo och som idag utgör Jädraåns dalgång. Människorna tillhörde ett stenåldersfolk som av arkeologerna fått namnet trindyxekulturen efter formen och utseendet på deras verktyg. Boplatserna har daterats till cirka 3000 f.kr.

Järnet är utan tvekan en hörnpelare i kommunens och hela Gästriklands historia. Redan under förhistorisk tid har järnet varit av stor ekonomisk betydelse. Närheten till råvaran och närheten till det järnfattiga men folkrika området runt Mälaren gav förutsättningar för ett gott kundunderlag. Tidigt utvanns järnet ur myrar och sjöar. Enköpingsåsen var under vikingatiden och även senare en naturlig färdväg både norr- och söderut. Utefter den låg ett lämpligt område omgiven av malmrika myrar som bidrog till framväxten av Årsunda. Vikingagravfältet från tiden 950 - 1050 och de omfattande resterna av järnslagg visar att här levde människor som inte endast för husbehov framställde järn, utan också idkade en omfattande handel. I gravarna har arkeologerna bl a funnit spjutspetsar, svärd, yxor, eldstål och betsel.

Asagudarna överges

När vikingatiden och förhistorien glider över till historisk tid överges de gamla fornnordiska gudarna till förmån för den kristna tron. Kyrkor byggdes på centrala platser som Ovansjö, Årsunda och Österfärnebo. Alla har sitt ursprung i medeltiden även om kyrkobyggnaderna i Ovansjö och Österfärnebo är relativt nya. Den förstnämnda byggdes om cirka 1760 och den senare cirka 1820. I korvalvet i Årsunda kyrka finns målningar utförda under 1500-talets början. I kyrkans vapenhus finns en runsten från 1000-talet med motiv från sagan om Sigurd Fafnesbane. På stenen finns också ett kors som visar att kristendomen vid den här tiden nått Årsunda.

Bergsmännen

Årsundas tid som blomstrande järnbygd ebbar ut när man under medeltiden börjar bryta malm ur berget. En ny yrkeskategori uppstår - bergsmännen, bönder som kombinerade jordbruk och järnhantering. Sverige var nu ett enat rike och kronan utfärdade tillstånd för bergsmännen att driva järnbruk förutsatt att de betalade skatt. I Gästrikland fanns förutsättningarna för bergsbruk i form av vattendrag som bl a drev hjulen till masugnarna och hamrarna. Skogarna gav ved, träkol och byggnadsvirke. Genom jordbruket tryggades livsmedelsförsörjningen. Järnet transporterades med forbönder in till stapel- och exportstaden Gävle. Bergsmansbruk drevs i Hammarby, Vall, Bro, Åttersta och Gavelhyttan med flera ställen inom Ovansjö socken. Bergsbruket bidrog till Ovansjöbygdens välstånd som idag kännetecknas av de fina gårdar som fortfarande finns kvar som minnesmärken över bergsmännen.

Under 1600-talet inleds industrialiseringen av järnhanteringen när flera av våra järnbruk anläggs. Det gemensamma för alla bruk är den ökade produktionen av smidet samt att tekniken hela tiden förbättras. Trots detta har de flesta vid 1800-talets slut upphört med produktionen. Inom vår kommun har funnits flera bruk och några utgör goda exempel på olikheter i karaktär och utveckling.

Gysinge

Gysinge bruk i Österfärnebo, var ett typiskt uppländskt bruk i egenskap av vallonbruk. Bruket anlades 1668 och var i drift fram till 1927. År 1820 köptes bruket av familjen Benedicks som bland annat experimenterade med att smälta stål med elektricitet. Gysinge med sin herrgård, bruksgata, arbetarbostäder, uthus, masugn, smedja med mera tillhör idag våra finaste minnesmärken från bruksepoken.

Hammarby

Om Gysinge är uppländskt får man bege sig till Hammarby i Ovansjö för att beskåda att typiskt gästrikebruk. Från slutet av 1500-talet drevs bruket gemensamt av bergsmän och en brukspatron. Den senare kom att överta nästan hela anläggningen. Här liksom på många andra bruk var tysksmidet den dominerande tekniken. Bruket klarade inte den alltmer hårdnande konkurrensen under slutet av 1800-talet. Järnhanteringen upphörde 1885 för att 1888 ersättas av en sulfitfabrik.

Högbo Bruk 1830

Högbo Bruk 1830

Högbo


Brukstiden börjar 1659 när bergsmannen Olof Larsson köper ut övriga delägare och därefter anlägger en andra hammare. Även i Edsken som då tillhörde Högbo anläggs en hytta från vilken bruket tog sitt tackjärn. Inte heller i Högbo skulle driften överleva 1800-talet. Redan 1866 tystnade hamrarna. Men utvecklingen i Högbo förhåller sig ändå annorlunda i jämförelse med övriga bruk. Ägaren Göran Fredrik Göransson hade genom olika experiment vid Edsken lyckats utveckla bessemerprocessen. För att effektivt utnyttja den nya metoden var han tvungen att skapa en ny anläggning på en mer gynnsam plats än Högbo. Förutsättningarna var bättre vid Storsjön och längs den nyanlagda järnvägen mellan Gävle och Falun.
Järnverkets tjänstemän vid tyresvalsverket 1864

Järnverkets tjänstemän vid tyresvalsverket 1864

Stålstaden

Att tidens nya kommunikationer var lönsamma bevisas av Göran Fredrik Göranssons medvetna försök att framställa förädlade produkter. En av de första som tillverkades, i det nyanlagda järnverket, var nämligen valsade hjulringar till järnvägsvagnar. Bessemerprocessen är namnet på den teknik eller metod som G F Göransson lyckades utveckla vid Edsken 1858. Året innan hade han köpt andelar i Henry Bessemers patent. Med metoden framställdes smidbart stål.

Göranssons experiment vid Edsken och i Högbo visade att produktionen inte kunde fortsätta i Högbo utan det mest effektiva var att anlägga ett helt nytt järnverk. Sandviken vid Storsjön längs med Gefle-Dala järnväg låg bra till. Genom anläggandet av Sandvikens järnverk och introduktionen av bessemermetoden lades också grunden till den moderna stålindustrin i Sverige. Inom kommunen är idag all järnhantering koncentrerad till centralorten Sandviken och storföretaget Sandvik AB. Nu tillverkas bland annat produkter som bergborrar med hårdmetallskär. Kommunens historia är bland annat historien om hur man från en decentraliserad hantering av myrmalm och bergsbruk utvecklats till en central producent av hårdmetall.

Järnvägsstaionen och Järnvägshotellet, Storvik. Ca 1910.

Järnvägsstaionen och Järnvägshotellet, Storvik. Ca 1910.

Järnvägsknuten

Järnbrukens expansion förutsatte goda kommunikationer och transportmöjligheter. Forböndernas insatser började bli alltmer ineffektiva. Under 1800-talet fick järnvägen sitt genombrott. Gefle-Dala järnväg öppnades för trafik 1859 och hade till en början en av sina stationer vid Övre Storvik. När norra stambanan 1875 drogs genom Storvik kom båda järnvägarnas stationsområde att förläggas till Lillvik som då helt uppslukades. Expansionen av byn började och Storvik har fortfarande kvar sin prägel av stationssamhälle från sekelskiftet. Ett viktigt minnesmärke är stationshuset ritat av arkitekten Adolf Wilhelm Edelswärd.

Stads- och kommunvapen

Vårt landskapsvapen, Gästriklands älg, kan härledas tillbaka till Gustav Vasas begravningståg 1560. Sockensigillen, varje sockens kännemärke, finns i Gästrikland från omkring år 1600 och de medeltida städerna hade alla egna vapen. Svenska kommuner som inte hade stadsstatus fick kommunvapen först från 1930-talet. De kommuner som 1971 sammanlades till Sandvikens kommun var följande: Sandvikens stad 1943 - 1970, Ovansjö kommun 1863 - 1970, Storviks köping 1924 - 1970, Årsunda kommun och Österfärnebo kommun 1863 - 1970. Alla utom Storviks köping hade vid kommunsammanläggningen 1971 egna kommunvapen.

Sandvikens stadsvapen

När Sandviken skulle bilda stad och behövde ett stadsvapen ville stadsbildningskommittén att bessemerkonvertern, ånghammaren och stålringen skulle ingå i det nya stadsvapnet. 1942 anordnade Arbetarbladet en teckningstävling där läsarna fick lämna förslag på hur stadsvapnet skulle se ut. Riksheraldikerämbetet i Stockholm bearbetade sedan idéerna för att sammanställa dessa till förslag på stadsvapen.

Stadsfullmäktige beslutade den 17 april 1943 att ta riksheraldikerämbetets förslag med stora ånghammaren och järnmärken i silver på blå sköld. Detta var stadsvapen från 1943-1970 är sedan 1971 Sandvikens kommuns vapen.

Ovansjö

Ovansjö var först bland våra kommundelar med eget kommunvapen och det fastställdes 1949. Vapenbeskrivningen lyder "I fält av silver en röd hjort, gående på röd stam, belagd med nio fembladiga blommor av silver, ordnade fem och fyra." Förebilden till vapenmotivet har hämtats från Ovansjös sockensigill år 1685. Ett äldre 1600-talssigill från Ovansjö visar i motivet en älg och det kan möjligen återspegla landskapsvapnet.

Järbo

Järbo tillhörde före 1863 Ovansjö socken så när en lämplig symbol till kommunvapen skulle anskaffas fanns inget sockensigill använda som förebild. Järnhanteringens betydelse för Järbo lyftes fram genom att använda ett märke från Järbo övre hammares stångjärnstämpel. Denna stämpel fungerade som äkthetsbevis för stångjärn uthamrat vid denna hammare från ca 1760 - 1878. Kommunvapnet fastställdes 1966 och visar "I blått fält ett kors med tre tvärarmar, den mellersta med två uppåtriktade, utåtböjda och över korset nående spetsar, allt av silver."

Årsunda

Årsunda var under medeltiden annexförsamling till Ovansjö. Kommunvapnet fastställdes 1966 och visar "I fält av silver en röd spets belagd med en kvarnsten av silver och åtföljd av två inåt vända röda kilhackor." Detta motiv är hämtat från Årsundas sockensigill från 1600-talet. Sigillbilden uppvisar en kvarnsten och olika stenhuggarverktyg som kännetecken för årsundaböndernas viktigaste binäring under 1600-talet. "Årsundakvarnsten" var en välkänd produkt bland mjölnare i Sverige och kvarnstensexport förekom även till bl a Finland och Lettland.

Österfärnebo

Österfärnebos gamla sockensigill har en dramatisk historia. Sigillstampen var i bruk från början av 1600-talet till 1813. Natten mellan den 13 och 14 juni var det inbrott i kyrkan och sigillstampen i koppar försvann tillsammans med kyrksilvret. Lantbrukaren Alf Persson i Vreta i Österfärnebo hade som gosse hört sin far berätta en sägen om nedgrävt kyrksilver nära "Trekanten".

Gamla sägner kan ibland vara väldigt sanna och vid grävning 1956 på det aktuella området påträffades sockensigillet av den då vuxne gossen. Sanningshalten i sägnen bevisades och socknen fick tillbaka sitt gamla sigill efter 143 år i myllan! Det äldsta kända sockensigillet från 1600-talet har i sigillbilden ett medeltida sakramentskåp som bars i procession under den katolska tiden. Sigillbilden visar alltså inte det torn som avbildas i Valdemar Lindholms sockenkrönika 1932 där det felaktigt påstås att sigillet har sitt ursprung från 1400-talet. Kommunvapnet fastställdes 1965 med utgångspunkt från 1600-talssigillet och visar "I fält av silver ett rött sakramentskåp med dörrbeslag av guld mellan två åttauddiga röda stjärnor".

Området kring Sandbacka Park

Namnet Sandbacka har sitt ursprung i att hela området ligger på en sandås, med träskmark på båda sidor. Åsen sträcker sig ut mot Högbo och geologin är den naturliga förklaringen till den långsträckta utbredningen av bebyggelsen.

Redan i början av förra århundradet var Sandbacka ett småföretagarcentrum. Intill Kanalen sålde bönderna sina varor och på södersidan om Högbovägen växte en lång rad små företag och handelsplatser upp, medan bostäderna bredde ut sig på andra sidan vägen, över Klangberget. 100 år senare är Sandbacka Park den moderna handelsplatsen, där entreprenörer säljer sin kunskap och utnyttjar den senaste tekniken.

Området omkring Sandbacka Park har alltid spelat en viktig roll för Sandviken. Strax intill Myrmalmsvägen, några stenkast från Sandbacka Park finns lämningar efter en 1000 år gammal järnugn, dit man forslade just myrmalm från Bredmossen — långt före Bessemer,
Sandvik och allt det andra som vi normalt förknippar med Sandvikens historia.

Torpliknande småhus och bondgårdar

Vid sekelskiftet var Sandbacka och dess omgivningar bebyggt sparsamt med torpliknande småhus och en och annan bondgård. Sandviken växte sakta men säkert i takt med att Sandvik ökade produktionen och behövde mer folk. Staden började så smått breda ut sig över området som i dag heter Klangberget.

Vid den här tiden kallades området mellan Kanalen och dagens Sandbacka för Smörhålet, eller "Smörhölet" som gamla Sandvikenbor uttrycker det. Namnet kom sig av att Backabönderna forslade sina varor med båt via Jädraån och Kanalen och lade till vid Smörhålet. Platsen var helt enkelt dåtidens Ica Maxi — fastän en aning enklare sorterad.

Nya tider var emellertid i raskt antågande och även i Sandviken gjorde arbetarrörelsen sent om sider sitt intåg. Snart skulle området strax sydväst om dagens Sandbacka Park spela en viktig roll och bli ett centrum för den nya tidens politiska strömningar.

Mötesplatser för arbetare

Folkets Parktillkomst var en nödvändighet för dåtidens arbetare, som behövde någonstans att ha sina möten. På Sandviks område var det förbjudet, liksom i resten av Sandviken eftersom ingen ville stöta sig med bolaget. En av de viktigaste fristäderna var cafe´ Linnea, som låg där Galaxen finns i dag och som ägdes av Asta och Axel Galon. Axel hade tidigare fått sparken från Sandvik och var därför inte särskilt rädd för att upplåta sina lokaler till den "diskussionsklubb" där han var verksam.

Galon var för övrigt också en av huvudmännen i bildandet av mjölkföreningen Ceres, som i början av 1900-talet anlade kiosker för jordbruksprodukter över hela Sandviken, även inne på Sandviks område. Den verksamheten kom så småningom att ersätta kommersen i Smörhålet. På 1930-talet uppgick Ceres i Konsum.

Men Galons cafe´ förslog inte långt för de agitationsmöten som var förestående. Ett sätt att lösa problemet var att köpa ett område, vilket blev Pinnhagen. Ett år senare, 1903, köptes även den intilliggande egendomen av åkaren August Andersson. Augusts egendom utgjordes framför allt av ett litet hus med två rum — som därmed blev Sandvikens första Folkets hus. Fast byggnaden kallades allmänt för "Ladan". Premiärmötet genomfördes 21 februari 1904. Då hade man också utrustat parken med scenbyggnader som återanvänts från Gävleutställningen 1901. Alltsammans förvaltades och drevs av Sandvikens Byggnadsförening, där medlemmarna hade möjlighet att teckna ägarandelar.

Folkets Park hade sin glansperiod hela första halvan av 1900-talet, först som centrum för den politiska rörelsen och därefter som nöjespark. På 1950-talet ansågs parken vara en av landets vackraste. När sedan bilen gjorde intåg i vanligt folks liv tappade parken mycket av sin betydelse för Sandvikenborna — som ville åka längre bort på dans. Och redan vid den här tiden — på 1960-talet — började man få klart för sig att en ny genomfart från Gävle och västerut var nödvändig. Bara ett drygt decennium senare raderades såväl Folkets Park, Sandbacka norra skola, Brednäsparken och Pustebrinken ut från kartan när nya Riksväg 80 byggdes.

Förbud mot svinhållning

Men låt oss backa några decennier — och ta oss lite närmare Sandbacka Park igen. 1917 fattade riksdagen ett beslut som förbjöd svinhållning i tätbebyggt område. Fram till dess fanns grisar i snart sagt varje gård, i uthus och i bostadsområden. "Husgrisen" var i högsta grad en realitet. Samtidigt var det svåra tider, med världskrig och inte särskilt feta arbetarlöner. Människor behövde helt enkelt det extra tillskott som en husgris gav. Så när lagen förbjöd grishållning i de flesta av Sandvikens hushåll ordnade Sandvik AB en särskild anläggning — grisstallarna — just i Smörhålet, nära den västra delen av dagens Sandbacka Park. Här kunde människor hyra in sin husgris för en billig penning och bolaget ordnade med halmen.

Hyr ut övervåningen i ditt nya hus

Vid den här tiden startade också en omvälvande utveckling av området öster om Sandbacka Park, området från Gävlevägen och norrut, samt öster om Högbovägen.

Sandvik ville komma ifrån ansvaret för bostäder och bildade Sandvikens Egnahems AB som hjälpte arbetarna med ritningar och finansiering av egna hus, oftast 1,5-planshus som innebar en möjlighet för husägaren att hyra ut övervåningen. Det uppmuntrades också av företaget, eftersom man därmed slog två flugor i en smäll och skapade bostad åt två familjer.

Det hela rullade på i flera decennier och Soldaten Klangs numera rivna torp fick ge vika för den nya bebyggelsen, men gav å andra sidan namn åt både Soldatvägen och Klangberget. I öster begränsas villaområdet av Mossvägen, vars namn också skvallrar om orsaken till varför bebyggelsen slutar där.

Långfaster och Brednäsgubben

Mitt emot Sandbacka Park anlades på 1940-talet ett pensionärshem. Där låg tidigare Brednästorpet, som beboddes av två syskon som allmänt gick under namnen Långfaster och Brednäsgubben. Och lite synd var det allt att stället revs, för deras hus var omtalat för det sätt som det byggts och byggts till med åren. I dag hade det naturligtvis varit K-märkt i kubik, om det vore möjligt.

Öster om Högbovägen växte alltså den nya arbetarklassens bostäder fram. Väster om vägen växte småföretag och handelsföretag upp. Bolaget Swing övertog till exempel en tidigare konfektionsfabrik som hade gått i konkurs. När det blev Swings tur att kasta in handduken 1960 såldes maskinerna till Indien. En lång rad företag har levt sina liv väster om Högbovägen — och en del lever fortfarande. Några av dem är byggföretaget Söderman & Söner, bilfirmor, Sandvikens Tryckeri, grossistföretag och Sandvikens Möblerings AB.

En del av utvecklingen

Sandbacka Park kan i hög grad sägas vara en naturlig del av den utveckling som började praktiskt taget på samma ställe för mer än 100 år sedan — ja, till och med 1000 år sedan om man räknar in järntillverkningen.

Småföretagandet och försäljningen av familjejordbrukets produkter har ersatts av en modern variant där produkterna är kunskap och tjänster. Det faller helt in mönstret där jordbrukssamhället gått via industrisamhället vidare till kunskaps- och tjänstesamhället.

Marknaden har flyttat inomhus och varan lämnas över från ett kontor, en utbildningslokal eller ett sammanträdesrum. Konceptet är nytt. Men principen är gammal och väl beprövad.

Hittade du informationen du sökte?

Sidan uppdaterad: 2019-04-05
Rapportera fel på sidan: medborgarservice@sandviken.se