Translate

Telefon
Medborgarservice: 026-24 00 00

Besöksadress
Stadshuset: Odengatan 37, Sandviken

Postadress
Sandvikens Kommun, 811 80 SANDVIKEN

E-post
medborgarservice@sandviken.se

Öppettider
Vardagar 08.00-17.00

Historia

Sandvikens kommun omfattar ett stort stycke av Gästrikland, från Kungsberg i norr till Gysinge i söder. 1971 sammanfördes de tidigare landskommunerna Järbo, Ovansjö, Årsunda, Österfärnebo, Storviks köping samt Sandvikens stad till en enda kommun - Sandviken. Gemensamt för hela området har bl a varit järnets ekonomiska betydelse.

De första invånarna

De första människorna som lämnat spår efter sig var jägare och samlare. Deras boplatser var belägna vid den forna havsvik som då sträckte sig upp mot Järbo och som idag utgör Jädraåns dalgång. Människorna tillhörde ett stenåldersfolk som av arkeologerna fått namnet trindyxekulturen efter formen och utseendet på deras verktyg. Boplatserna har daterats till ca 3000 f Kr.

Järnet är utan tvekan en hörnpelare i kommunens och hela Gästriklands historia. Redan under förhistorisk tid har järnet varit av stor ekonomisk betydelse. Närheten till råvaran och närheten till det järnfattiga men folkrika området runt Mälaren gav förutsättningar för ett gott kundunderlag. Tidigt utvanns järnet ur myrar och sjöar. Enköpingsåsen var under vikingatiden och även senare en naturlig färdväg både norr- och söderut. Utefter den låg ett lämpligt område omgiven av malmrika myrar som bidrog till framväxten av Årsunda. Vikingagravfältet från tiden 950 - 1050 och de omfattande resterna av järnslagg visar att här levde människor som inte endast för husbehov framställde järn, utan också idkade en omfattande handel. I gravarna har arkeologerna bl a funnit spjutspetsar, svärd, yxor, eldstål och betsel.

Asagudarna överges

När vikingatiden och förhistorien glider över till historisk tid överges de gamla fornnordiska gudarna till förmån för den kristna tron. Kyrkor byggdes på centrala platser som Ovansjö, Årsunda och Österfärnebo. Alla har sitt ursprung i medeltiden även om kyrkobyggnaderna i Ovansjö och Österfärnebo är relativt nya. Den förstnämnda byggdes om ca 1760 och den senare ca 1820. I korvalvet i Årsunda kyrka finns målningar utförda under 1500-talets början. I kyrkans vapenhus finns en runsten från 1000-talet med motiv från sagan om Sigurd Fafnesbane. På stenen finns också ett kors som visar att kristendomen vid den här tiden nått Årsunda.

Bergsmännen

Årsundas tid som blomstrande järnbygd ebbar ut när man under medeltiden börjar bryta malm ur berget. En ny yrkeskategori uppstår - bergsmännen, bönder som kombinerade jordbruk och järnhantering. Sverige var nu ett enat rike och kronan utfärdade tillstånd för bergsmännen att bedriva järnbruk förutsatt att de betalade skatt. I Gästrikland fanns förutsättningarna för bergs-bruk i form av vattendrag som bl a drev hjulen till masugnarna och hamrarna. Skogarna gav ved, träkol och byggnadsvirke. Genom jordbruket tryggades livsmedelsförsörjningen. Järnet transporterades med forbönder in till stapel- och exportstaden Gävle. Bergsmansbruk bedrevs i Hammarby, Vall, Bro, Åttersta och Gavelhyttan m fl ställen inom Ovansjö socken. Bergsbruket bidrog till Ovansjöbygdens välstånd som idag kännetecknas av de fina gårdar som fortfarande finns kvar som minnesmärken över bergsmännen.

Brukspatron Gustaf Benedicks, Gysinge

Brukspatron Gustaf Benedicks, Gysinge

Järnbruken


Under 1600-talet inleds industrialiseringen av järnhanteringen när flera av våra järnbruk anläggs. Det gemensamma för alla bruk är den ökade produktionen av smidet samt att tekniken hela tiden förbättras. Trots detta har de flesta vid 1800-talets slut upphört med produktionen. Inom vår kommun har funnits flera bruk och några utgör goda exempel på olikheter i karaktär och utveckling.

Gysinge


Gysinge bruk i Österfärnebo, var ett typiskt uppländskt bruk i egenskap av vallonbruk. Bruket anlades 1668 och var i drift fram till 1927. År1820 köptes bruket av familjen Benedicks som bl a experimenterade med att smälta stål med elektricitet. Gysinge med sin herrgård, bruksgata, arbetarbostäder, uthus,masugn, smedja mm tillhör idag våra finaste minnesmärken från bruksepoken.

Hammarby


Om Gysinge är uppländskt får man bege sig till Hammarby i Ovansjö för att beskåda att typiskt gästrikebruk. Från slutet av 1500-talet drevs bruket gemensamt av bergsmän och en brukspatron. Den senare kom att överta nästan hela anläggningen. Här liksom på många andra bruk var tysksmidet den dominerande tekniken. Bruket klarade inte den alltmer hårdnande konkurrensen under slutet av 1800-talet. Järnhanteringen upphörde 1885 för att 1888 ersättas av en sulfitfabrik.
Högbo Bruk 1830

Högbo Bruk 1830

Högbo


Brukstiden börjar 1659 när bergsmannen Olof Larsson köper ut övriga delägare och därefter anlägger en andra hammare. Även i Edsken som då tillhörde Högbo anläggs en hytta från vilken bruket tog sitt tackjärn. Inte heller i Högbo skulle driften överleva 1800-talet. Redan 1866 tystnade hamrarna. Men utvecklingen i Högbo förhåller sig ändå annorlunda i jämförelse med övriga bruk. Ägaren Göran Fredrik Göransson hade genom olika experiment vid Edsken lyckats utveckla bessemerprocessen. För att effektivt utnyttja den nya metoden var han tvungen att skapa en ny anläggning på en mer gynnsam plats än Högbo. Förutsättningarna var bättre vid Storsjön och längs den nyanlagda järnvägen mellan Gävle och Falun.
Järnverkets tjänstemän vid tyresvalsverket 1864

Järnverkets tjänstemän vid tyresvalsverket 1864

Stålstaden

Att tidens nya kommunikationer var lönsamma bevisas av Göran Fredrik Göranssons medvetna försök att framställa förädlade produkter. En av de första som tillverkades, i det nyanlagda järnverket, var nämligen valsade hjulringar till järnvägsvagnar. Bessemerprocessen är namnet på den teknik eller metod som G F Göransson lyckades utveckla vid Edsken 1858. Året innan hade han köpt andelar i Henry Bessemers patent. Med metoden framställdes smidbart stål.

Göranssons experiment vid Edsken och i Högbo visade att produktionen inte kunde fortsätta i Högbo utan det mest effektiva var att anlägga ett helt nytt järnverk. Sandviken vid Storsjön längs med Gefle - Dala järnväg låg bra till. Genom anläggandet av Sandvikens järnverk och introduktionen av bessemermetoden lades också grunden till den moderna stålindustrin i Sverige. Inom kommunen är idag all järnhantering koncentrerad till centralorten Sandviken och storföretaget Sandvik AB. Nu tillverkas bl a produkter som bergborrar med hårdmetallskär. Kommunens historia är bl a historien om hur man från en decentraliserad hantering av myrmalm och bergsbruk utvecklats till en central producent av hårdmetall. Göran Fredrik Göransson, 1894.

Järnvägsstaionen och Järnvägshotellet, Storvik. Ca 1910.

Järnvägsstaionen och Järnvägshotellet, Storvik. Ca 1910.

Järnvägsknuten

Järnbrukens expansion förutsatte goda kommunikationer och transportmöjligheter. Forböndernas insatser började bli alltmer ineffektiva. Under 1800-talet fick järnvägen sitt genombrott. Gefle-Dala järnväg öppnades för trafik 1859 och hade till en början en av sina stationer vid Övre Storvik. När norra stambanan 1875 drogs genom Storvik kom båda järnvägarnas stationsområde att förläggas till Lillvik som då helt uppslukades. Expansionen av byn började och Storvik har fortfarande kvar sin prägel av stationssamhälle från sekelskiftet. Ett viktigt minnesmärke är stationshuset ritat av arkitekten Adolf Wilhelm Edelswärd.

Sidan uppdaterad: 2014-10-10
Rapportera fel på sidan: webbredaktionen@sandviken.se